Det har funnits en del upprop i sociala medier där forskare beskrivs som frånvarande på just sociala medier. En av dem som harskrivit om detta är Frida Boisen i Expressen. Hon beskriver att kunskap är makt och att den ska ut till folket och inte stanna där den nu finns. Som så ofta annars så är ett beteende skapat av ett system, ett system som i detta fall belönar antalet publicerade artiklar i högt rankade vetenskapliga journaler. För att publicera i dessa krävs det gediget arbete, vilket tar mycket tid i anspråk. Tid för att komma på idéer, läsa in sig på befintlig teori, göra bra undersökningar i verkligheten, analysera och framförallt tid för att skriva. Sedan kommer ledtiden på att komma in i en bra journal – ofta upp till år. Och sedan ska jag som forskare också ha många citeringar, det premieras. Detta system debatteras ofta i akademien – framförallt för att undervisning och att vara en bra pedagog inte premieras överhuvudtaget. Några insatser har gjorts på detta område, men inte många eller mycket.

Min inställning är att det är roligt, viktigt och nödvändigt att kommunicera och prata om sin forskning. Framförallt för att det är finansierat av offentliga medel och då ska det offentliga ha del av det. Kunskapsnivån ska helt enkelt höjas och kan jag bidra till den så gör jag det med glädje. Och jag lär mig också av att diskutera min forskning med andra – nya frågor, nya infallsvinklar gör att jag måste spetsa det som jag gör. En av mina kompisar, Per-Olof Arnäs lektor på Chalmers, @DR_PO, är riktigt bra på detta. Så bra att han gör utbildningar där doktorander får lära sig att kommunicera inom bloggvärlden. Förhoppningsvis kan jag vara med på hans utbildning snart och vässa mitt bloggande.